Att ta hand om ett barn som inte kan reglera sina känslor själv och hjälpa det att utveckla sin egen förmåga är en av de viktigaste uppgifterna för en förälder. Ju tryggare anknytningsrelation desto bättre förutsättning för utveckling. En förälder hjälper intuitivt ett barn ”att sätta ord på känslor” när den speglar barnets upplevelse i sitt eget ansikte.
Ett barn med tryggt anknytningsmönster har utvecklat en förmåga till känsloreglering i en trygg relation. Känslor är inte farliga, de vägleder och skapar mening.
Ett barn med undvikande anknytningsmönster har löst problemet med att inte ha fått hjälp med att förstå och reglera sina känslor genom att försöka koppla bort dem.
Ett barn med ambivalent anknytningsmönster har speglats nyckfullt av någon som haft svårt att skilja på barnets och sina egna känslor. Detta leder till att känslor lätt överväldigar och blir svåra att sortera i.
Ett barn med desorganiserat anknytningsmönster har ofta stora svårigheter med känsloreglering. Istället för att få hjälp med att reglera sina känslor har barnet utsatts för skrämmande situationer och varit utlämnat till sig själv.
Samreglering leder till självreglering: “Om du inte kan komma på hur du ska göra själv så börjar vi med att fundera ut något tillsammans”
Wallroth, P. (2011).Mentaliseringsboken.
Stockholm: Karneval
Arbetsmaterialet “Tolerensfönstret”. Forsberg & Fager, 2019